Vingårdar nämns på flera ställen i Bibeln, och vin var daglig måltidsdryck för många. Men med ”vin” menade man något annat än vi gör nu.Hur vinhanteringen gick till i detalj beskrivs inte i Bibeln, med undantag för att Jesaja beskriver anläggandet av en vingård.
För att få veta lite mer om seder och bruk på Jesus tid får vi vända oss till grekerna.

Amforor

Vinet förvarades i stora behållare. ”amforor”. Innan det dracks, hälldes det i ”kratrar”, stora kärl där det blandades med vatten. Dussintals sådana kärl finns i Aténs stora arkeologiska museum. Från krukorna fylldes så bägarnas, ”kylix”, med det utspädda vinet. Vin blandades alltid med vatten innan det dracks. Bägarna fylldes alltså inte direkt från amfororna.Grekernas tradition var att lotta fram en ceremonimästare, som bestämde hur mycket vatten som skulle blandas i vinet och i vilken ordning man skulle dricka. Alla möjliga ämnen brukade tillsättas vinet, till exempel aska och kalk för att neutralisera syran, men också salt, mandlar, getmjölk, honung och glödheta järn för att bättra på smaken. Också kåda tillsattes. Lerkärlen beströks med kåda inuti och grekerna tycks ha vant sig vid den bismaken.

De grekiska författarna diskuterar hur mycket vatten som ska tillsättas till det alkoholhaltiga vinet. Låt oss se på diskussionen. Homeros nämner tjugo delar vatten till en del vin, och det bör vara ett sådant vin som Odysseus prisar i den stora dikten om hans irrfärder. Plinius d. ä. nämner åtta delar vatten tiull en del vin. I ett verk av Athenaeus, Den lärde banketten, skriven omkring 200 f. Kr, finns en samling uppgifter från tidigare författare om dryckesseder. Här citeras Aristofanes med blandningen 3:2, Hesiodos 3:1, Alexis 4:1, Diokles 2:1, Ion 3:1, Nikochares 5:2 och Anacreon 2:1.

Ibland går proportionen ned till 1:1, men det ska då observeras att en sådan blandning kallas för starkt vin. Att dricka ett sådant kallas för en skytisk eller barbarisk sedvänja. Mnesitheus av Atén skriver om vinet: ”Blanda de hälften av varje, och du blir sjuk; blanda det inte, och du får kroppsligt sammanbrott”. Poeten Euenos från 600-talet f. Kr skriver: ”Det behagar vinet att vara det fjärde, blandat med tre (vatten)nymfer. Plutharchos fastslår: ”Vi kallare blandningen vin, fastän större delen av innehållet är vatten”.

Termen oinos /grek/, (som just är svenskans vin) beyder alltså alltid i antiken ett vattenblandat vin. Även om andelen vatten kunde vara olika. För att beteckna ett oblandat vin användes uttrycket stark dryck. Denna skillnad framgår tydligt i Bibeln på flera ställen. I 3 Mos. 10:8-9 står det; ”Och Herren talade till Aron och sade: Varken du själv eller dina söner må dricka vin eller starka drycker, när ni skall gå in i uppenbarelsetältet, för att ni inte skall dö”. Vad gäller Nasirlöftet fastslår 4 Mos 3, att nasirerna skall avhålla sig från vin och starka drycker. Denna åtskillnad finns på ett femtontal ställen i gamla testamentet: Om Johannes Döparen står det att vin och starka drycker skall han inte dricka, och han skall ända från moderlivet vara uppfylld av den helige Ande.

KOMMENTAR: Visst ger det en ny bild av när Jesus förvandlade vatten till vin? Efter påtryckningar från sin mor valdes han som ceremonimästare när amfororna redan var tomma.Han hade sex hundraliterskärl av sten som han använde som kratrar – självklart fyllda med vatten. Hur han fick till vinet, om han blandade i något och i vilka propotioner förblir en hemlighet. Men eftersom han fyllde kärlen ”till bredden” med vatten kan han inte ha tillsatt något av betydelse. Joh 2:1-11 Stanley Almqvist

Också i den judiska Talmud skiljer man på yayin = vin och shekar = stark dryck. En traktat säger, att vin som inte har minst tre delar vatten inte är något vin. I en annan traktat sägs att de fyra bägare vin varje jude skall dricka (men inte mera!) vid påskmåltiden skulle blandas med tre delar vatten. Detta torde vara en regel som gällde vid det kristna nattvardsfirandet. Andra Mackabeerboken avslutas med följande: ”Det bjuder emot att dricka enbart vin eller enbart vatten, medan vin blandat med vatten är välsmakande och skänker en behaglig njutning”.

I antiken fanns det inte så många säkra drycker att tillgå. Dåligt vatten var farligt. Att koka vattnet var en långsam och dyr metod. Olika filter prövades, men vin ansågs rena drycken.

I nya testamentet diskuteras inte vinets innehåll, men i de tidiga kyrkofädernas skrifter står att vin betyder ett vattenblandat vin. Justinus Martyren, omkring 150 e.Kr. beskriver nattvarden sålunda: ”Bröd brytes, och vin och vatten, och ledaren sänder upp böner och tacksägelse.” Hippolytos och Cyprianos tillägger blandandet av vin och vatten en teologisk betydelse. Både oblandat vin och bara vatten befanns vara oacceptabla vid Herrens måltid. Clemens av Alexandria skriver: ”Det är bäst för vinet att bli blandat med så mycket vatten som möjligt, ty båda är Guds verk, och blandandet av de två, både av vatten och av vin frambringar hälsa, därför att livet är sammansatt av ett nödvändigt element och av ett användbart element. Till det nödvändiga elementet, vattnet, vilket är den största kvantiteten, kommer att det blandas med något av det användbara elementet.”

Profeterna vänder sig med bitande skärpa mot drickandet. Amos anklagar Samarias ädlingar som ligger på yppiga soffor och dricker vin ur stora bålar men inte bekymrar sig om Josefs skada. Jesaja beskriver hur män stapplar av starka drycker. Alla bord är fulla av vämjeliga spyor. Ve dem som ör hjältar i att dricka vin och tappra i att blanda starka drycker. Paulus manar till nykterhet i allt. En kristen ska inte vara rusig av vin utan istället uppfylld av helig Ande.

Jesus anklagas för att han åt och drack med syndare. Att gå in till någon och äta med honom hade i den judiska kulturen en mycket större betydelse än vad våra besök har i dag. Det var att göra sig till vän med värden på stället. Anklagelsen gällde i första hand detta ställningstagande från Jesu sida. Att han förvandlade vatten till vin i bröllopet i Kana var ett sätt att visa både omsorg i en besvärlig situation och kan också tillmätas teologisk betydelse genom att han visade et messianskt under.

I antiken fanns många nykterhetsapostlar som Pythagoras och appollonkultens företrädare.

Buddha var nykterist mest för att han ville utplåna alla begär och alla njutningar som bidrog till fasthållandet vid tillvaron, som han såg som ett enda stort lidande.

Muhammed förbjöd vindrickande, men han beskrev paradiset som en stor vinfest, där man aldrig blev berusad hur mycket man än drack.

Jesus var varken asket eller njutningsmänniska, och han helgade vinet genom den sista måltiden. Han sätter inte upp en mängd yttre regler för livsföringen som fariséerna gjorde. Han säger att ingenting som går in i människan orenar henne, utan det som utgår ifrån henne. Men han säger också att om ögat är dig till förförelse, så ryck ut det.

Bibeln berättar även om hög vinkonsumtion. Noa är ett känt exempel. Också på pingstdagen ifrågasätts om inte lärjungarna hade fått för mycket av sött vin.

Det mest omtalade råsupandet från antiken är Bacchuskulten. Orgierna och brottslighet blev så omfattande att den romerska staten förbjöd rörelsen år 186 f. Kr.

Både män och kvinnor deltog i denna berusningskult där guden Dionysios eller Bacchus dyrkades. I vanliga fall tilläts kvinnor att smaka vin bara under vissa religiösa festdagar.

Inom parentes kanske ska påpekas att destillerade drycker i form av sprit inte förekom i antiken, eftersom destilleringen inte uppfanns förrän på medeltiden av araberna och infördes till västerlandet av missionären Raimundus Lullus.

FAKTA: Blandat ”Vin” var alltid utspätt med vatten. Mellan 2 och 20 delar vatten per del vin.Om vinet som blandas innehåller 8-15 volymprocent alkohol ger det max 3-5% i det färdigblandade. Mer troligt mindre, ända ned till 0,4%. Alltså det som klassas som alkoholfritt i Europa. Oblandat Koncentrerat vin kallades inte vin utan ”starka drycker”.

Tack till Lars Malmbjörk, Linköping Fil.kand. Teol,kand. Adjunkt för fakta om vin i Bibeln.